Löpning

Från att ta bilen - till att springa milen

För lite mer än ett år sedan bestämde jag mig för att börja springa. Målet var att springa en mil utan att behöva vila eller pausa mellan kilometrarna. I maj månad, ungefär ett år efter premiärstegen så sprang jag Göteborgs Varvet som är 21 km långt.

Min idrottsliga karriär är inte något att skryta med, spelade hockey och fotboll när jag var yngre men gav upp proffsdrömmarna vid 14-årsåldern. Så min fysiska form när jag tog upp löpningen var inte topp. Målet med löpningen var till en början att mota magen som helt plötsligt börjat växa.

Jag började springa en slinga på 3 km, första gången var ren katastrof och tanken på att springa en mil var oceaner bort. Sprang en halv kilometer och fick gå 100 meter, sprang en halv kilometer till och fick gå i 100 meter osv. Så höll jag på i säkert 2 månader tills jag en dag klarade springa alla 3 kilometrarna utan att behöva stanna eller gå.

Efter ha klarat springa 3 kilometer utan att behöva vila så gick jag på nästa löpslinga, den på 5 km. Jag körde samma upplägg som tidigare, springa så mycket jag orkade och sen gå. Det tog säkert 2 månader innan jag klarade 5 km utan att behöva vila men till slut var jag där.

Första milen kom på sommaren, runt juni månad tror jag det var. Jag bestämde mig helt enkelt för att nu var det dags att ta milen. Det gick inte snabbt men jag tog mig hela vägen utan att behöva stanna och vila.

Efter att ha klarat springa en mil så kändes det som att man var ostoppbar, inget var omöjligt. Jag började öka löprundorna till 1,5 mil och klarade det. Äntligen!! Jag hade hittat glädjen i löpningen. Om jag inte kom ut på en runda fick jag nästan abstinens.

Jag började anmäla mig till lite lokala löptävlingar, gjorde mitt första lopp i november 2015 - en mil runt Jämjö i Karlskrona. Sen blev det Blodomlopp, Stadslopp och andra tävlingar för att till slut ge mig på Göteborgs Varvet. Att springa några mindre tävlingar innan typ Göteborgs Varvet kan jag verkligen rekommendera. Inte bara för träningens skull utan också för att få en känsla för tävlingsmomentet.

Göteborgs Varvet var något av det roligaste jag någonsin gjort! Nästan 65000 löpare var anmälda till loppet - känslan vid målgång är obeskrivbar. Efter ha sprungit 2,1 mil runt Göteborgs gator så var adrenalinet så högt och endorfinerna så många att det kändes som ett varv till inte varit omöjligt.

Så, från att inte kunnat springa 3 km utan att behöva gå varannan kilometer till att springa en halvmara är absolut ingen omöjlighet, det är jag ett levande bevis på. Just nu tränar jag inför ett Swimrun till sommaren och har hunnit med att springa Toughest i Göteborg.

Det är så jädra roligt att springa och än roligare att göra det på tävlingar - inte för att försöka vinna eller så men att slipa på sina egna begränsningar i form av tid eller längd.

Oscar Anderberg

Sportreporter